Hälsporre
Nationellt kliniskt kunskapsstöd
Om hälsotillståndet
Orsaker
Hälsporre (plantarfasciit) karaktäriseras av partiella bristningar och skador i senvävnaden i plantarfascian. Det leder till en kronisk inflammation och en degeneration av plantarfascians infästning. Ibland bildas en påbyggnad av ben i fästet vid calcaneus, denna kallas hälsporre.
Riskfaktorer
Följande faktorer riskerar att leda till hälsporre:
- överbelastning eller ogynnsam belastning vid gång eller stående på hårt underlag med undermåliga skor under lång tid
- övervikt
- fotfelställningar som högt eller lågt fotvalv och valgusdeformitet
- reumatoid artrit och spondartriter
- stram akillessena
- hög ålder.
Utredning
Symtom
Följande symtom talar för hälsporre:
- belastningssmärta under hälen eller på insidan av hälen
- vid långvarig belastning av fötterna intensifieras smärtan ytterligare
- sällan vilovärk
- morgonstelhet eller morgonsmärta som avtar under dagen
- problemen kan vara långvariga över flera månader och ibland längre än ett år.
Status
Följande statusfynd är typiska för hälsporre:
- Gångavvikelser för att minska smärtan
- Palpationsömhet vid senans infästning på hälbenet vid övergång till hålfot, ofta medialt strax framför hälen
- Ibland diffus ömhet över hela plantarfascian
- Dorsalflexion av tårna förvärrar palpationsömhet.
Handläggning vid utredning
Diagnosen ställs kliniskt. Röntgen utförs främst för att utesluta differentialdiagnoser (såsom stressfraktur och artros) eller vid utebliven förbättring trots adekvat behandling i 4–6 månader. Beakta att förekomst av eventuell hälsporre (kalkinlagring) på röntgen inte utesluter annan diagnos.
Undersökningar
Bilddiagnostik
Slätröntgen med belastade bilder (frontal och sida) rekommenderas när röntgen är indicerat.
Differentialdiagnoser
Följande differentialdiagnoser kan förekomma:
- stressfraktur
- artros
- nervinklämning
- hälkuddesyndrom
- akillestendinopati
- neurom.
Behandling
Handläggning vid behandling
Hälsporre läker i de allra flesta fall ut på icke-kirurgisk behandling (egenvård, läkemedelsbehandling och fysioterapi). Förbered dock patienten på att läkningsperioden ofta uppgår till 6 månader eller mer. Vid utebliven effekt av konservativ behandling kan operation vara aktuellt, men detta är sällsynt.
Egenvård
Ge råd om:
- stabila, rymliga skor med plats för inlägg, som ger stöd för fotens valv och god dämpning i smärtområdet (walkingskor)
- alternativ träning som exempelvis simning och cykling
- viktreduktion vid övervikt.
Om patienten fortfarande har smärta trots egenvård och skoanspassning bör patienten remitteras till ortopedteknisk mottagning för bedömning.
Rekommenderade behandlingar
Fysioterapi
- Råd om stretching, särskilt efter fysisk aktivitet
- Instruktion om tejpning.
Läkemedelsbehandling
Vid uttalat smärta kan smärtlindring övervägas i form av
- Paracetamol
- COX-hämmare, eventuellt i gelform vid lokal inflammation.
Det saknas evidens för att kortisoninjektioner ger effekt.
Kirurgisk behandling
Vid mycket stram gastrocnemius (vadmuskel) eller hälsena kan en förlängning av hälsenan göras.
Uppföljning
Recidiv förekommer, råd patienten att avlasta redan vid tidiga symtom.
Försäkringsmedicin och intyg
Sjukskrivning
Patientmedverkan och kommunikation
Stöd och information för patient och närstående
Om innehållet
Senast uppdaterad